När jag kliver in genom den tunga glasdörren som vetter ut mot en mörk bakgata i höstnatten, knarrar dörrkarmen lätt. Jag släpar mina kalla fötter som skyddas av tunga vinterkängor längs den slitna, mörka parketten medan de lossnar småsten från dem som dansar iväg åt olika håll. Jag passerade dörrvakten löjligt enkelt den här gången, "får jag låna toaletten?” har liksom blivit en av mina främsta repliker de senaste veckorna.

Men det är första gången jag är här, tittar man direkt åt höger i den slitna lokalen med högt i tak så hänger stora sjok av kappor och rockar av olika slag, de flesta är mörka i färgen men där hänger även en och annan päls, de ser dyra ut och jag tänker på när vi var små och lekte att vi var fina damer med dyra pälsar och höga skor. Några utav de exklusiva plaggen trycks mot det immiga glaset i fönstret och bildar små mönster bland kondensen. Trots mörkret utanför ger fönstret ifrån sig ett svagt orangefärgat ljus, det måste vara från gatlyktorna utanför tänker jag när min blick tillslut träffar killens i garderoben. Han ser på mig med ögon smala som små streck i någon sekund innan han höjer ena handen några centimeter från kroppen och gör tecknet för pengar med fingrarna. Hans blick ser nu istället frågande ut, men jag tror att han förstår varför jag är här när han ser påsen i min hand då han istället med ett snett leende väljer att låta mig passera med den blöta regnjackan på. Intill den överfyllda garderoben sitter en man med ryggen vänd mot den öppna ytan i rummet, hans ögon är blanka, en aning röda och i dem reflekteras de blinkade lamporna från spelautomaten som han otåligt sitter och knappar på.

Det prasslar till av påsen när jag tar ett nytt fastare grepp runt den samtidigt som jag tar några steg framåt, jag tittar upp på mannen medan jag passerar honom och ser till min ängslan men också lättnad att han lyft blicken mot mig och nickar med sin skäggstubbstäckta haka genom den dimmiga luften i rummet och mot bardisken i ena hörnet.

 

Bakom bardisken står en man med mörkt bakåtslickat hår med välansad mustasch och skakar en blank shaker fram och tillbaka i luften. När han får syn på mig vänder han sig bort och tittar istället på mig genom spegeln som sitter på väggen bakom, framför den löper rader av halvfulla flaskor med sliskiga likörer i olika färger och stora flaskor whiskey fram, jag känner igen namnet på en som det står ”Jack Daniels” på. Mannen med mustaschen häller ut innehållet i shakern i ett cocktailglas varefter han kavlar upp ärmarna och tecknar åt mig att komma fram. Med klumpiga steg rör jag mig genom det som förmodligen är tänkt som ett dansgolv och ser hur färgerna från neonljusen i taket smeker min vita regnjacka och färgar den lysande blå. Jag passerar ett högljutt sällskap med äldre män som tittar undersökande på mig och min plastpåse, jag snabbar på stegen en aning och hör bakom mig hur de flinar mot varandra och därefter brister ut i ett dundrande skratt.

 

Väl framme vid baren som är blanksvart och full med intorkade droppar av spillda drinkar möter jag nu en yngre kvinnas grumliga blick. Hon håller ett glas Martini mellan sina smala bleka fingrar och frågar mig med ett fnitter i rösten, om jag gillar oliver? Hon reser sig fumligt från den ostadiga barstolen och riktar den gröna oliven som hon plockat upp ur sitt glas mot mig när mannen innanför den kladdiga bardisken snabbt sträcker sig fram och fångar upp hennes handled varpå hon ger ifrån sig ett litet pip och därefter brister ut i ett otyglat fnitter. Den perfekt ovalformade oliven faller som i ultrarapid och rullar, rullar och rullar längs det repiga golvet tills den slutligen får stopp när den mosas under en välputsad skinnsko som ser ut att vara av den dyra sorten. Jag känner igen dedär skorna allt för väl och innan jag hinner se ansiktet på personen som jag är här för att möta täcks mitt synfält av en tjock rök som luktar tobak och jag måste hosta till samtidigt som jag kämpar för att hålla tillbaka en tår från mina svidande ögon. När den täta dimman slutligen skingrar sig ser jag hans mystiska leende, cigarren, dendär guldtanden och ärret som täcker halva hans ansikte. Jag kan inte riktigt längre avgöra om den berusade kvinnan bakom oss fortfarande fnittrar hysteriskt eller om hon istället har börjat gråta, det enda jag vet är att hon önskar att hon vore mig just nu.